, Em -

Eg syns det er sånn skikkelig deilig att vare tilbake igen.

Jag börjar få rutin på det här nu. Efter två och ett halv år, levande delvis i två världar. Att ta bussen tillbaka på dagen, när det fortfarande är ljust, gör det lite lättare. Då strålar solen, man är utvilad och pigg och det blir som en mysig liten utflykt hem igen. (Att man fortfarande ska genomlida nästan åtta timmar på drygo bussen går inte att komma undan). Men när man sen glider in mot Oslo på kvällen, ser alla höghusen igen och känner storstads känslan - då känns allt genast bra igen. Man är hemma. Men det är alltid trist att lämna familj och vänner bakom sig. Det uppkommer alltid en tvivel känsla. En seperations ångest. Där man slits åt båda hållen, och kämpar med att hålla tårarna tillbaka och känslorna från att svämma över. Tänk om man kunde packa ner alla nära och kära i väskan med sig hit?

När jag kommer hem till huset på Snövits väg möts jag av en värme. Ett välstädat och organiserat hem, men samtidigt en massiv mys stämning och en härlig ombonad trivsel känsla. Nu på vintern går brasan varm, bokstavligt talat. Det är tända värme ljus överallt. Mamma står i köket och lagar en god oxfile middag, dukar med fin servisen på matrums bordet, medan pappa agerar familjens DJ. En soft playlist med stämningsfull musik, allt ifrån klassiska rocklåtar till Septembers nya "mikrofon kåt", och däremellan ljuva 80 tal. Pappa kan det där med musik. När jag kommer upp på mitt rum ligger det alltid ett "välkommen hem" kort, en ELLE tidning och oftast ett choklad. Det är ny städat och alltid renbäddat. Jag parkerar min överviktiga resväska på golvet. Tar mig en titt, observerar förändringar, tar ett djupt andetag och känner av den sköna, lugnande känslan av att vara hemma igen. Sedan avnjuter vi en god familjemiddag och tar igen förlorad tid. Sann Jonsson anda.

Det har varit fantastisk mysigt att vara hemma. Skåne har aldrig varit vackrare.

Tack för denna gång!