, Em

Live Well, Laugh Often, Love Much.

Lillebrors student.

Min stora lillebror, som är en av de viktigaste personerna i mitt liv. I fredags var det hans stora dag, allt var förberett i minsta detalj (mamma låg steget före och det snålades inte på något - allt skulle vara perfekt). För att citera JP, "här märks det inte av någon finanskris". Mamma och pappa höll ett tal i världsklass och jag försökte mig på ett också, med ett glömt utskrivet A4 fick jag improvicera och ta hjälp av min bärbara. Hade just läst upp den första meningen "vill börja med att säga att jag är väldigt stolt över dig...." sen kom skärmsläckaren igång, och kvar stod jag med en svart skärm i någon minut. Det blev skratt, sen fortsatte jag.



Jag hade redan haft ett antal gråtanfall dagarna innan när jag skjutsade runt min stiliga studenten i stan till diverse förfester, spex och roligheter. Jag är så känslig. För känslig. Men för mig är det en stor sak. Mitt enda syskon blir vuxen, fri att göra vad han vill, fara vart han vill, välja själv. Nu har jag inte han eller någon annan i min vänskapskrets som är fasthållna till grundskolan och i trelleborg längre. Dessutom är både jag och min bror de yngsta på båda släkt halvorna, så nu är det verkligen inte fler studenter på ett bra tag framöver. Och snart heller inga stora, givna släktkalas kvar längre - i mamma och pappas hus, vårt hus, min och brorsans gemensamma grund. Vi kanske aldrig kommer bo under samma tak igen, inte som förr i alla fall. De där självklara sakerna som att han kommer in och väcker mig, vi dunkar olika sorts musik på våra rum så att mamma och pappa blir galna, att vi tetas och bråkar men också hittar på saker tillsammans, äter frukost tillsammans innan skolan, skriker godnatt genom våra sovrum och helt enkelt bara finns och lullar runt hemma i huset  - you name it. Det är över. Nu är vi vuxna, och den delen av barndommen är slut. Okej, nu är jag lite överdramatisk kanske, egentligen har ingenting förändrats mer än att han nu istället för att gå till skolan, går till jobb. Men ändå. Sen ska han in i lumpen i ett år, och jag är på mitt håll, vem vet vad som sker sen? Allting blev förändrat över en dag känns det som. Det blev liksom lite uppochned allting, på samma gång, med en stor portion blandade känslor.

Trotts orkanvindar, mörk himmel och tokregn blev denna dag väldigt bra. Och jag önskar min fina bror all lycka till med livets kommande äventyr.




En ny tidsperiod har början och jag får väll vackert acceptera att min lilla lillebror nu han vuxit upp. Men som jag sa i mitt tal till honom "vart vi än befinner oss och hur långt avståndet än är i mellan oss kommer jag alltid finnas här för dig, och i mina ögon kommer du alltid att vara min LILLEBROR"

,E

Amen så fint skrivit... jag får ju tårar!!!!!!!!!! SAKNAR DIG MIN PÄRLA!

Syskonkärlek, jag blir helt rörd!